Tomas Wetterberg

Det finns många som har frågat mig om varför jag valt att lämna partipolitiken. Det finns dem som tycker det är bra att jag gjort det och det finns dem som ifrågasätter om detta ska vara nödvändigt, ”bara” för att jag är ordförande för en partipolitiskt obunden organisation. Så här i början av år 2012 kan det vara bra att jag förklarar det för er som undrar.

För mig är det viktigt att arbeta med jämställdhets- och genusfrågor, med fokus på att problematisera maskulinitet. Maskulinitet, eller mannen som den strukturella normen i samhället, är viktigt att fundera över när vi ska uppnå jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet.

Jag vill fokusera på de frågor som driver mig och som gör att jag också är ordförande för Män för Jämställdhet. Som partipolitiskt obunden känner jag att mitt fokus på dessa frågor leder längre, än om jag är med i ett parti. Alla politiska partier kombinerar jämställdhets- och genusfrågorna med sina olika ideologiska värderingar. Jag vill med min kunskap och med vår organisations idéplattform kunna vara en pådrivare på alla politiska partier. Liksom jag vill bjuda in mig och Män för Jämställdhet till andra organisationer i vårt samhälle. Privata och kooperativa såväl som offentliga sådana.

I vårt land arbetar alla politiska partier på olika sätt med jämställdhetsfrågor, precis som det finns mängder med organisationer och individer som gör detsamma. De kunskaper jag har om genus, maskulinitet och jämställdhet kommer från praktik och forskning och jag hoppas nu få en mer trovärdig position, då jag inte är "bunden" till ett politiskt parti. Jag vet inte varför, men verkligheten fungerar tyvärr så.

Med det vill jag också säga att jag därmed slutar värdera om det är rätt eller fel om de politiska partierna är pragmatiska eller inte. Om de arbetar med jämställdhetsfrågor för att få väljare, eller om det gör det för att frågan ska flyttas framåt blir något jag kan kritisera på ett mer trovärdigt sätt, utan att bli beskylld för att vara ”sosse”.

Jag fortsätter med andra ord att göra allt vad jag kan för att så många som möjligt ska ta till sig de kunskaper som finns om hur vi ska uppnå ett jämställt samhälle. I år ska jag också försöka att bli en bättre skribent här på bloggen, skriva artiklar som jag ska försöka få publicerade lite här och där. Och kanske finns jag också och föreläser eller håller utbildning någon stans nära dig.

Gott 2012 på er alla som läser min blogg!

 

I dag kunde jag hitta en riktigt härlig nyhet på Regeringens hemsida. Regeringen har beslutat att ge Skolverket i uppdrag att genomföra insatser som har till syfte att öka jämställdheten i förskolan. En viktig del i den satsningen, som jag också hoppas kommer att inbegripa mer arbete med genuspedagogiken, är att det nu också finns ett uppdrag till Skolverket att skapa insatser för att öka andelen män som arbetar inom förskolan.

I dag uppgår andelen män som arbetar i kommunal förskola till 2,8 procent och inom fristående förskola till 5,3 procent, skriver Regeringen. Det har visserligen varit ont om män i förskolan genom tiderna och många olika försök har gjorts för att öka andelen. Men det har i alla fall funnits mer än dubbelt så mycket män tidigare. 1983 fanns det mer än 4,6 procent män i detta yrke.

Min uppfattning är att en viktig orsak till att så få män jobbat i förskolan är de föreställningar som finns i vårt samhälle om vad män, respektive kvinnor, är mest lämpade för att utföra för arbetsuppgifter. Dessutom oron för vad män kan hitta på med våra barn.

När polisen i Örebro grep en pedofil på en förskola år 1998, blev dessa föreställningar uppenbara. Nervositeten av vad män kunde göra med våra barn tog överhand och paniken blev stor. Jag själv arbetade då med ett jämställdhetsprojekt på Länsstyrelsen i Örebro och fick bland annat en fråga från riksradions nyhetsredaktion, om vad jag hade för uppfattning om att det på någon förskola i Stockholmstrakten hade satts upp skyltar med innebörden att; I dag arbetar en man på vår förskola, men han kommer inte vara själv med barnen.

I Örebro minskade andelen män inom förskola och fritidsverksamheten, liksom i resten av landet, efter denna händelse.

Det är skönt att idag höra jämställdhets- och förskoleminister Nyamko Sabuni säga att:
- Förskolan ska vara en attraktiv arbetsplats för både kvinnor och män. Det är viktigt att barn i förskolan får möta kompetent personal och vuxna förebilder som är både kvinnor och män.

Med det uppdrag som nu Skolverket får kommer de också att tar reda på vad som tidigare gjorts för att öka andelen män i förskolan. Vi kommer då få mer klarhet i att detta arbete är en lång process, som också handlar om värderingar. Är det maskulint tillräckligt att arbeta med omvårdnad av barn, för att unga män ska söka sig till dessa utbildningar. Kommer dem som arbetar i förskolan och föräldrar av alla de slag, att acceptera fler män som arbetar inom förskolan? Enligt en studie från 2005, som gjordes av Margareta Havung, kan vi se att män som arbetar inom förskolan utsätts för en hård granskning av sin omgivning – en ”riktig man” ska inte ägna sig åt sådan som kvinnor gör. Läs mer om detta i Jämställd förskola, som slutbetänkandet av Delegationen för Jämställdhet i Förskolan gav ut år 2006.

Det är också viktigt att vi har klart för oss varför vi vill ha fler män inom förskolan och vilken roll både kvinnor och män har i att vara en del i att förändra traditionella könsmönster och könsroller. Eller ska vi ha det för att förstärka den rådande genusordningen?

Män för Jämställdhet anmäler sig redan nu att låta sig inbjudas av Skolverket om någon referensgrupp kommer att starta :-)

I Lärarnas nyheter kan jag i dag läsa att ”Betydligt fler flickor än pojkar får högre slutbetyg, än resultatet på de nationella proven”. Detta är enligt Lärarnas tidning en skillnad som ökar med åren.

”Självklart kan man hävda att lärarna väger in mycket annat än resultatet på de nationella proven när det sätter betygen”, tänker Wofgang Dietrich som är undervisningsråd på Skolverket. För övrigt har han inte så mycket mer att kommentera om detta. Förutom att han är förvånad.

Jag tänker att det kanske är en könsblindhet som råder bland dem som arbetar i skolan. Alltså inte så att de är blinda över att pojkar och flickor är olika, snarare så att det inte funderar över hur de själva förhåller sig till respektive kön. Det är väldigt oroande, tänker jag, att killar som ändå presterar relativt bra på nationella prov, sänks när den betygssättande läraren gör sin helhetsbedömning.

Forskaren Alli Klapp har i sina studier från 2008, sett att det finns könsskillnader till flickornas fördel i. Hon menar i att flickorna är mer motiverade och därför får de högre betyg. Hon har också sett att flickorna har ett större föräldrastöd. Att de pratar mer med sina föräldrar om sitt skolarbete, hur de känner sig i skolan, hur de har presterat i skolan jämfört med pojkarna. Detta har en positiv inverkan på betygen, säger Alli Klapp.

Jag tänker att vi fortfarande har en lång väg att gå för att öppna ögonen över hur viktigt det är med genuskunskaper, inom många yrkeskategorier. Vilka förväntningar går vi som vuxna och bär på när vi möter unga killar och tjejer? Vilka förluster gör pojkar när vi hela tiden förväntar oss att de ska leva upp till dåliga maskulinitetsideal.

En stor vinst med att få fler skolor att arbeta med vårt material machofabriken, är att också de vuxna får en möjlighet att fundera över hur ”lådorna” för maskulinitet och femininitet kan förändras.

 

Jag har ännu inte läst boken SCUM, Society For Cutting up Men, men jag har så klart vid många olika tillfällen läst om boken och hört talas om den. Att jag ännu inte läst den är för att jag prioriterat annat. Kanhända är det viktigt att läsa den nu, då det verkar som att biljetterna till TUR-teatern är slut. Och inte minst för att det finns så många män som känner sig kränkta av innehållet.

 

Men då jag varit engagerad feminist i många år har jag på olika sätt kommit i kontakt med kvinnor, inte minst genom de kvinnojoursrörelser vi har i vårt land, som har förmedlat många av de känslor som verkar uttryckas i boken SCUM.  Kvinnor som varit, och är, utsatta för mäns systematiska våld. Kvinnor som har misshandlats, stympats, blivit kastad in i väggar, skurits, fått syra hälld över sina ansikten, våldtagits. Kvinnor vars barn har blivit hotade och också misshandlade av den man de från början älskade och ibland också valde att bli gravida tillsammans med. Kvinnor vars hundar, katter, hästar och andra kära husdjur blivit styckade inför kvinnorna, med enda syfte att hålla kvinnorna under hot och kontroll.

 

Jag har sedan 1994 varit engagerad i Manliga nätverket, som numera är organisationen Män för Jämställdhet. En organisation som startade av männen i styrelsen för Rädda Barnen. Starten till vår organisation var att män i det forna Jugoslavien använde kvinnor som sköldar i krigsfronter, de samlade kvinnor i läger för att våldta dem systematisk, de våldtog kvinnor i många byar och städer de erövrade, för att kränka fienden. Jag ser på rapporteringar från Amnesty, senast i nyhetssändningar den 17 november, att detta våld mot kvinnor fortgår hela tiden. Ni vet väl att bajonetter, gevär och knivar i dag används för att inifrån kvinnornas underliv skära upp deras livmoder och deras kroppar.

 

Med denna kunskap förstår jag att många kvinnor känner precis så som Valerie Solanas kände när hon skrev sin bok "SCUM". Jag tycker också det är rimligt att det finns producenter och skådespelare som vill gestalta detta inferno av känslor som utsatta kvinnor kan visa.

 

Jag kan också, till viss del, förstå att det finns män som inte vill förstå detta. Ingen man vill heller bli uppskuren och utsatt för det våld som Solanas beskriver. Det finns inte heller speciellt många kvinnor som trots sin utsatthet använder sådant våld mot män.

 

För de män som inte tagit del av de kunskaper som idag finns om genusordningen och kvinnors utsatthet, för de män som inte förstår att denna bok ger uttryck för känslor som mycket grovt utsatta kvinnor måste få känna, för de män som inte har tänkt på att också vi män är utsatta för maskulinitetens negativa konsekvenser, för de männen kan jag ha förståelse för att de undrar om det är ett könskrig som pågår.

 

Men att starta demonstrationer för att den fria TUR-teatern, och därmed hela konstvärlden, ska strypas i sin vilja att presentera konst som vi andra kan föra en dialog om, det tycker jag är att gå för långt.

 

Låt oss i stället sätta oss ner och fundera över varför detta motstånd från män är så starkt.

När jag tittade på någon av nyhetssändningarna i går blev jag riktigt irriterad på dessa jurister som låtsas att de gör saker i objektivitetens namn. Den här gången var det den där organisationen som kallar sig ”Centrum för rättvisa” som återigen är ute för att försämra rättvisan i vårt land.

Lars Bjurström, en bloggare från Klintehamn, kallar detta för ”Juridifiering” vilket innebär att vi ger mer makt till juridiken och domstolarna. Jag håller med honom om att denna ”juridifiering” är ett hot mot ett demokratiskt samhälle i stället för en del av detta.

”Centrum för rättvisa” har tidigare varit ute och kämpat mot utveckling av jämställdhet. Bland annat har de lyckats få svenska universitet att sluta arbeta med speciella projekt för att rekrytera män till lärar- och sjuksköterskeutbildningar. Kanske inte direkt, men indirekt då inte någon vill bli anmäld för diskriminering, då de faktiskt arbetar för att motverka diskriminering. De har också via juridiken hindrat fler kvinnor att komma in i yrken som domineras av män.

Nej, kära vänner, tror inte att Centrum för rättvisa är ute efter rättvisa, de har ett tydligt ideologiskt syfte att motverka jämställdhet och demokrati och att fler med utländsk bakgrund ska få ökade chanser till utbildningar inom yrken där vi så väl behöver det som brukar gå under begreppet ”mångfald”. Kanske de i slutändan tycker att juridik är viktigare än politiska beslut. Inte vet jag, men...

Det finns så mycket att göra för en organisation som Män för jämställdhet och för mig som feminist och person!

I allt detta görande är det viktigt att prioritera. Vad och på vilket sätt kan jag och vi på bästa sätt påverka verkligheten, så att fler män börjar fundera på vad män, maskulinitet och jämställdhet handlar om.

I den prioriteringen ingår för mig att sätta mig framför datorn och skriva en blogg. Jag har prioriterat ner detta och jag är nu rätt övertygad om att jag därmed gjort en felprioritering.

För, om jag lyckas få många som läser min blogg, där jag ger kommentarer om de frågor jag tycker är viktiga – ja, då kan ju förändringen faktiskt ske. Så nu ska jag återigen börja skriva blogginlägg :-)

Att jag fick fart just idag vill jag tacka Hanna Hellqvist för.

I dagens krönika beskriver hon en av del av den dåliga form av maskulinitet, som så få reflekterar över.

När begreppet ”mäns våld mot kvinnor” uttalas, finns mängder med män och kvinnor som regerar med ”ryggmärgen” och blir illa berörda. I synnerhet män brukar bli arga och påpeka att de minsann inte slår tjejer eller kvinnor. Det finns mycket som talar för att de har rätt, de flesta män slår inte kvinnor. Men de flesta pojkar och män tar sig rätten att uttala sig om vad flickor och kvinnor behöver för att underordna sig pojkar och män. Ja, de uttalar sig också om vad flickor, kvinnor, pojkar och män behöver göra för att underordna sig bilden av maskulinitet. Det är på detta sätt jag tror vi upprätthåller de traditionella könsmönstren.

Den unga kille som twittrade med Hanna Hellqvist är kanske inte medveten om att han på detta sätt är en del av mäns våld mot kvinnor och därmed också den o-jämställdhet som existerar.

Det behöver vi prata mer om!

Hur påverkar maskuliniteten och patriarkatet hela samhällsordningen, och på vilket sätt kan kvinnor vara en del i att upprätthålla båda. Det är en fråga som dök upp på Facebook häromdagen, föranledd av att jag ifrågasätter varför det är så många som vill ha en man till ledare för vänsterpartiet. Eller, om de nu vill ha delat ledarskap, inte kan tänka sig två kvinnor.

 

Det jag skrev på Facebook var att ”det finns en stor likhet mellan Vänsterpartiet och de övriga partierna. Inte ens de orkar ge en kvinna förtroendet att vara ledare.” Av detta inlägg uppstod sedan en hel del kommentarer, som är väl värda att gå vidare med. Mycket tankar kom i vindlingar hos mig och många andra. Vilket jag tycker är en styrka på Facebook.

 

Kommentarerna handlade om att jag glömt Centerpartiet, som nu har en kvinna som ledare och snart kommer att få en ny kvinna som ledare. Jag hade också tänkt bort Miljöpartiet. Ett parti som allt sedan start, har både kvinna och man som ledare. Jag fick också en fråga om jag bara kan tänka mig kvinnor som partiledare. Mitt svar där handlar om att jag snarare önskar en person med feministiska värderingar och inte så som Centerpartiet, en kvinna som ledare men som står för traditionellt maskulina värderingar. Det gick fort, som så ofta på Facebook och Twitter, men min grundtanke är sådan. Även om jag också tänker att det behöver lite mer förklaringar, då mina tankar kan vara nog så svåra att förstå, också för mig själv. Ibland! Jag vill gärna erkänna att jag faktiskt inte vet om Annie Lööf ser sig som feminist.

 

Facebook är dock inte en plats för att utveckla längre inlägg, så jag väljer då att dela mina funderingar vidare här, på bloggen, istället.

 

Så här tänker jag:

 

Patriarkatet med dess genusordning har en lång historia. Hur det startade kommer jag inte att ta upp här, då jag inte vet om någon vet det. Men det vi betraktar som traditionell patriarkal grundvärderingar är att män, och det män sysslat med genom historien, ses som viktigare för samhällsutvecklingen än det som kvinnor skapar och tänker. Jag tänker då på både obetalt och betalt arbete, men också på de kunskaper, erfarenheter och värderingar som anses vara värda att föra vidare.

 

I modern tid har vi dragits med begrepp som "den närande" och "den tärande" sektorn, som ett exempel på detta. Det är gruvor, skog och industri som skapar välstånd och kallas för produktion. Det kvinnor sysslar med kallas för reproduktion. Eller att det privata näringslivet skulle vara mer väsentligt än det offentliga näringslivet. Ja, den offentliga sektorn får inte ens kallas för näringsliv av nationalekonomer och många andra.

 

När jag tänker om detta, tänker jag att detta också är traditionellt maskulina värderingar. För mig skulle en genusförändring innebära att vi ser allt arbete i samhället som lika väsentligt för vårt välstånd. De varor som används i de yrken som idag inte kallats för produktiva, måste ju tillverkas någonstans. Det finns ett starkt samband mellan traditionellt ”manliga” yrken och traditionellt ”kvinnliga” yrken och vad vi gör i våra hushållssfärer.

 

För mig handlar inte maskulinitet enbart om enskilda män eller män i grupp och vad vi gör. Även kvinnor kan vara maskulina, såväl som att män kan vara feminina. Det handlar också om hur vi ”könar” den verklighet vi befinner oss i. Det handlar om strukturer och sociala sammanhang.

 

Jag menar, med stöd av Connells teorier, att i den genusordning vi lever så har män som grupp, och många enskilda män, rätt mycket att vinna på att upprätthålla patriarkatet och den hegemoniska maskuliniteten. Detta innan de/vi förstått vad ett jämställt samhälle kan innebära för allas vår hälsa och, faktiskt, fred på jorden. Jag menar också att det inte är enbart män som försvarar den traditionella genusordningen. För många kvinnor och män är genusförändringar kanske mer kostsamt, än att stanna kvar i den ordning vi har. "En vet vad en har men inte vad en får", är ett välkänt uttryck här i Närke.

 

Ni ska veta att det är ganska många tillfällen, framför allt då jag arbetade med genus i förskolan, som jag fått argument som att nu har väl jämställdheten ändå gått för långt.

 

Av den anledningen tror jag att Connell har rätt när han skriver att:

 

”Mäns intresse av patriarkatet finner sin förtätade form i den hegemoniska maskuliniteten och försvaras av hela det kulturella maskineri som bär upp den hegemoniska maskuliniteten. Detta intresse är institutionaliserat i staten; det underbyggs av våld mot kvinnor och homosexuella män. Det europeisk-amerikanska mönstret att män investerar i patriarkatet sprider sig över världen genom kulturens globalisering och genom de ekonomiska relationerna. Dess grepp över metropolerna stärks genom saluförandet av maskulina ideal såsom idrottsstjärnor, och genom att vapenlobbyister och media i samförstånd hjälps åt att hylla våldet.  Männens intresse av patriarkatet hålls vidare uppe genom stöd av kvinnornas investering i samma patriarkat, vilket tar sig uttryck i lojalitet till patriarkaliska religioner, i romantiska berättelser, genom att de upprätthåller skillnader/dominans-synen i barnens liv, för att inte tala om kvinnlig aktivisms mot fria aborter och homosexualitet”

(R.W. Connell ”Maskuliniteter” sid. 231. Daidalos förlag 1999)

 

Det är tankar som dessa som blommar upp hos mig, när jag menar att Maud Olofsson och Annie Lööf, står för traditionellt maskulina värderingar. Med det sagt - vill jag ändå säga det självklara, att det är bra att kvinnor finns på ledande positioner i hela samhället. Jag tror på positiv särbehandling åt båda hållen. Centerpartiet har en mängd kvinnor i sin historia som gjort mycket bra för jämställdhetsutvecklingen. Precis som folkpartiet, moderaterna, socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har kvinnor som varit kraftfulla i jämställdhetsutvecklingen. Ja, det finns en hel del både kvinnor och män som också är feminister inom dessa partier.

 

Men jag har lite mer bråttom än vad pragmatismen tillåter. Jag är inte heller så säker på att den liberala feminismen tillåter en utveckling som ifrågasätter de kapitalistiska/patriarkala samhällsstrukturer och hegemonier som styr tänkandet hos så många i dag.

 

Kanske var det detta som låg bakom mitt allt för snabba facebooksinlägg?

Är inte det viktigaste just nu att få pojkar och män att fundera lite mer över hur vi ska vara som just pojkar och män? Jag vet att det under försommaren pågick en mediadialog om, vad de föredrog att kalla ”manlighetens kris”. Jag skrev själv ett blogginlägg med funderingar om en av de dialoger som fördes.

 

Det vi kallar den extrema högern, eller det som pågår i London, eller det som brukar kallas för ungdomsvåld, läktarvåld eller vad vi nu brukar kalla unga mäns våldsanvändning, kanske också är en del av en manlighet i kris? Eller kanske är det så att när vi fortfarande har en bild där maskulinitet och våld hör samman, får vi räkna med att många pojkar och män använder sig av våld i stället för samtal som konfliktlösningsmetod. Kan vi då inte benämna detta för vad det är – unga män som begår brott. Kanske blir det enklare för oss att motverka den våldsutveckling som pågår om vi benämner vilka som är aktörerna? När det gäller den norska terroristen blev detta så uppenbart. En man som tillerkänner sig själv att vara för en högerideologi, som bottnar i ett nationalistiskt tänkande, där våld är en viktig mekanism för att minska de vänsterkrafter som motverkar hans/deras ideologi.

 

Att det också finns några få kvinnor som lär sig att använda dessa maskulina metoder för att klara sina konflikter hör nog också till, då det som anses vara maskulint också anses ha ett högre värde i vårt samhälle.

 

Min uppfattning är att maskuliniteten, alltid varit och troligen alltid kommer att förbli, ett utvecklingsprojekt. Detta utvecklingsprojekt är inte skilt från kvinnors och kvinnlighetens utvecklingsprojekt. Så som jag ser det är det hela genusordnandet som är ett ständigt pågående projekt. Ett projekt som vi kan påverka med vårt eget agerande!

 

Detta genusprojekt är inte skilt från övrig samhällsutvecklingen. Solidaritet mellan kvinnor och män, och dem med obestämd könsidentitet, är för mig grunden i demokratiprocessen. Om vi tror på alla människors lika värde, har jag väldigt svårt att acceptera att alla människor graderas in i ett orättvist klassystem såväl som i ett orättvist genussystem. Detta oavsett etnisk härkomst, eventuella funktionsnedsättningar, åldersprövningar, sexuella praktiker, eventuell religiös övertygelse och allt annat som jämlikhet handlar om. Grunden för vårt solidariska agerande kan inte bara utgå från vad jag som individ menar är det rätta för mig, jag måste också i samspel med kvinnor och män runt mig (i min/vår kontext) agera så att också alla andra får samma rättigheter och möjligheter som jag.

 

Min sexualitet får inte styra någon annans sexualitet. Min uppfostran till man får inte överordnas någon kvinnas,  mans eller någon med obestämd könsidentitet, möjlighet till ett likvärdigt liv. Läkarens eller direktörens arbete är inte mer värt än undersköterskan, kanslisten eller verkstadsarbetarens, oavsett vilket kön dessa bär.

 

Utopi? Ja, kanske är det så? Men utan vision finns det inte så stor anledning att vara engagerad för utveckling!

 

(fortsättning följer… :-) )

 

Jag har under rätt lång tid funderat över på vilket sätt jag, som enskild person, kan vara med och förbättra vår värld. Redan i mitten på 1970-talet började jag denna dialog med mig själv.

 

Det var inte så svårt, som barn från arbetareklassen, att finna stöd i den socialistiska medvetenhet som då fanns så nära. Mamma som fackföreningsaktiv och andra förebilder, både kvinnor och män, som var aktiva i solidaritetsrörelser av olika slag. Min första öppna demonstration för mina åsikter var när jag gick på Örebros gator tillsammans med väldigt många andra. Detta under parollen - Fred för Vietnams folk.

 

Sedan blev det Enad front, där alla (tror jag) vänsterorganisationer var med. Utom socialdemokraterna då, som på den tiden av oss på vänsterkanten, sågs som klassförrädare. Mina första möten med feminismen kom där någonstans, då jag sålde vänstertidning utanför Systembolaget på Storgatan i Örebro. Där fanns också en kvinna, i samma ålder och med samma engagemang som jag, som sålde tidningen Kvinnobulletinen. Klasskampen behövde också influenser av Kvinnokampen.

 

Sedan tog jag ett litet kliv åt höger, utan att svika socialismen, och blev medlem i SSU. Jag tror det var 1978. När sedan Olof Palme mördades 1986, passade partiet att ta sådana jättekliv åt höger att jag blev vilsen igen. För mig blev det omöjligt att vara kvar i det parti som inte tog avstånd från Timbros och högerns idéer tillräckligt kraftfullt. Demokrati är vackert, men utan en stark socialistisk värdegrund kan demokrati så lätt gå över till individualism. Jag såg dessa tendenser i ”mitt” parti.

 

Där någonstans i början av 1980-talet blev jag allt mer intresserad av de feministiska tankar som bland annat hade varit grunden för vår förnäma välfärdsutveckling, med förskolor, äldreomsorg, skola till alla med ett riktigt mål mat varje dag och så vidare. Den välfärd som kanske toppades av vår tudelade föräldraförsäkring. Hälften åt mor och hälften åt far. Om nu inte Far tyckte det var viktigare att jobba än att ta hand som sina barn, för då kunde han skriva över sin del till Mor. Jag vet, det finns problem och invändningar mot allt jag skriver, men jag får ju inte bli för långrandig i en blogg.

 

Feminism och marxism en förälskelse med förhinder, var namnet på en av de spännande böcker vi fick läsa under min kvinnovetenskapliga utbildning, som jag fick i början på 1990-talet. En bok som fick mig att fundera riktigt ordentligt om vad som kommer först och är viktigast. Eller om det är så enkelt att inte något kommer först eller är viktigast? En bok med texter som fortfarande gör mig undrande och ger mig utvecklingstankar.

 

I dag går jag här och tvivlar igen. Jag har just nu ett uppdrag som handlar om att skapa dialog om maskulinitet, kvinnofrid och jämställdhet bland män inom de nationella minoriteterna, i vårt land. Men efter att den kristna högermannen i Norge genomfört sina terrordåd, är jag tveksam över om jag har rätt fokus. Är det inte den demokratiska socialismen som behöver fokus just nu? Men så tänker jag…

 

(fortsättning följer i nästa blogginlägg)

 

 

 

 

Det har nu gått nästan en vecka sedan terrordåden i Norge. Anders Breivks dåd mot regeringskansliet i Oslo och mördande av unga socialdemokrater på Utöa har kommenterats mycket de senaste dagarna. Själv har jag gått som i någon form av overklighetskänsla och tänkt på alla mina vänner i Norge. En delaktighet i sorgen har gjort mig skrivförlamad. Nu verkar det börja släppa, även om mina tankar hela tiden är hos er i Norge.

 

Många skriver forfarande om Breivik som en enskild galning. Allt fler skriver också om hans tillhörighet till extrem högerideologi. Ingen kan ha missat att han bär på ett stort hat mot socialdemokrater, som han kallar landsförrändare. Eller “kulturmarxister”, ett begrepp jag tror han skapat för att inbegripa alla som tror på välfärdssamhällets grund i socialdemokratin. Han tycks ha mycket svårt för kvinnor och män som engagerar sig för demokrati, jämlikhet och feminism. Att han inte bara hämtar sina idéer från extrema högerideologer, utan också är med och skapar denna ideologi börjar bli uppenbart för allt fler.

 

Det jag har lite svårt att förstå är att så många fortfarande utgår från att denna terrorist lever i en färeställningsvärld. Man pratar om honom som en galning. Visst kan jag hålla med om detta utifrån den norm, den demokratiska hegemoni, som de flesta av oss i Norden vill ha. Men menar vi med begreppet "föreställningsvärld" att han skulle ha en psykiskt sjukdom så tror jag vi tänker fel. Jag tror mer på att Breivik är övertygad om att han har rätt i sin uppfattning och utifrån detta handlade och handlar fullständigt rationellt. Glöm inte att det finns många, i huvdsak män, som bär på denna uppfattning.

 

Det jag som person och som ordförande för Män för jämställdhet tänker mest på just nu är om vi med våra tankar och projekt kan vara med och motverka att det skapas fler pojkar och män som Breivik? Får vi prata om att det faktiskt handlar om hur vi skapar maskulinitet?

 

Anna-Lena Lodenius skrev redan i söndagens DN att det är viktigt att identifiera de ensamma männen. Med det antyder hon också att detta inte bara handlar om ideologi. Om inte maskulinitet är en ideologi? Kanske är det så vi ska tänka framöver?

 

Vi ser ganska tydligt i samhället hur allt fler dras till ondskefulla och icke demokratiska ideologier. Det är i huvudsak pojkar och män som dras till de extrema ideologierna. Det är pojkar och män som utför skolskjutningar, mördar presidenter och statsministrar och står för majoriteten av den våldsamma brottslighet som vi ser runt om oss i världen.

 

"Ensamma män som upplever sig på kant med tillvaron, inte minst de som också är arbetslösa och/eller lågutbildade, förefaller extra utsatta i vår globala tid. En del av dessa, självklart inte mer än en minoritet, utvecklar hat mot samhället. Detta kan manifesteras på olika sätt. Framför allt unga män toppar brottstatistiken. De hänfaller oftare till missbruk och utvecklande av olika asociala beteenden" ... skriver Lodenius.

Vi som agerar för demokrati och feminism får ofta möta kommentarer från dessa, i huvudak, män.

 

Det som media refererat från Breiviks "manifest", tycks vara sådant som många av oss som skriver och agerar för demokratifrågor får möta i kommentarer på våra bloggar. Vi kan också läsa dem då vi funnits med i media av olika slag. De framför ett ideologiskt innehåll med sin grund i en konservativ nationalism. En anti-feminism som manifesteras i oerhört våldsamma termer. Ibland t o m med hot om fysiskt våld.

 

Min slutsats av detta är att den maskulinitet som nationalisterna tycks behöva för sina krig tycks vara hotad. Vi som förespråkar förändring i form av demokrati, jämlikhet och jämställdhet blir dess fysiska fiende. Vi blir förrädare av det nationalistiska arvet, som består i konservatismens ideer vad gäller samhällets och kärnfamiljens bevarande. Grunden för patrarkatet. En gammal konservativ kristet ideal.

 

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg det som Anne Holt skriver i DN Kultur den 27 juli att Anders Breivik inte föddes till en "iskall, själlös mördare" ... "Anders Breivik är summan av det liv han levt bland oss, de erfarenheter han har gjort med oss och de tankar han har tänkt inom ett system: det norska" Jag vill gärna bygga på detta med att det svenska systemet inte är speciellt annorlunda än det norska.

 

Högerpopulismen består av män, skriver Dan Andersson i en analyserande artikel. Andersson föreslår att Juholt och Reinfeldt ska sätta sig ner och föra dialog om demokratins förutsättningar i vårt land. Jag tror inte det räcker. Vi måste i hela Sverige sätta oss ner och fundera över "den sociala utvecklingen, om skolan, otrygheten, tilliten mellan människor, ömsesidhet i välfärden, den kulturella utvecklingen, uttunningen av kvaliteten i medierna och om statens förmåga." Jag vet inte om jag tror det är möjligt att vänsterns och högerns ledare ska komma överens om detta. Men jag tror att detta samtal är viktigt på många olika håll i vårt land.

 

Samtalet behöver ta sin start i vilka normer det är vi så gärna upprätthåller och varför vi gör det. Vi vet sedan lång tid tillbaka att det fins ett samband mellan höger - såväl som vänsterextremism, och maskulinism ( = ett försvar för en ojämställd och förlegad syn på maskulinitet). Att påbörja samtalet om normer bland unga män och kvinnor genom att använda sig av vårt nyss framtagna material "Machofabriken" kan leda långt. Detta tillsammans med den omtanke om det fria ordet och demokratin, som det norska folket nu så påtagligt visar upp.

 

 

 

 

 

Så är då den socialdemokratiska dagen i Almedalen över. Det var en fin upplevelse att tillsammans med massor av socialdemokrater och många andra, lyssna på Juholts första tal i Almedalen. Som vanligt var det ett strålande tal. Han är en bra retoriker och visar också att när humor blir ett vapen så är han starkare än de flesta.

Men den önskan jag hade att han skulle visa vilka uppfattningar han har i jämställdhetspolitiken, fick jag inte uppfylld. Det var faktiskt så att det inte fanns med ett endaste ord som jag kan tolka som att han är ledare för ett feministiskt parti. Visserligen inte heller så mycket om internationell solidaritet, förutom då lite om finanskriser i världen. Där gav Juholt tydliga besked om att vi inte längre får tillåta marknadsekonomin att ensam regera. Det är med demokrati och politik, denna marknad ska regleras.

Visst är Juholt en traditionell socialdemokrat. Det ser jag som positivt. Men när han är så traditionell att han hamnar någon stans på 1960-talet, där jämlikhet ansågs inrymma också jämställdhet, då blir jag ledsen. Kom igen Juholt - läs på och ta in de kunskaper som finns i vårt parti. Vi är ett feministiskt parti och ledningen bör kunna begreppen och fylla övrig politik med detta innehåll.

Senare på kvällen fick vi också höra en mycket bra Juholt i ett mer personligt samtal om sin tillhörighet i kyrkan, men som icke troende. Detta i Visby Domkyrka. Det Svenska kyrkan håller på med i dag är så viktigt, att där vill han vara med och betala sin del. Han visade också i detta samtal sin humor och sin värme. Solidaritet och jämlikhet är också handlingar, inte bara ord. Han verkar ha dem i grunden.

Men som sagt, Juholt, du måste lära dig vad den feministiska idén betyder och hur solidaritet och jämlikhet blir hela begrepp först när de fylls med jämställdhet. Du måste fylla på dina kunskaper med genuskunskap. Vi är många som kan hjälpa dig.

Det har inte blivit som jag önskat med bloggandet. En viktig orsak till detta är att mitt mobila bredband inte fungerat här på Gotland. Men nu, klockan 06.30, på fredags morgon blev det lite fart, så därför publicerar jag nu vad jag skrev på båten över hit i måndags kväll. Mest med tanke på att ligga lite före Juholts tal i kväll.

 

Almedalen tar på något sätt tag i mig, trots att jag ännu inte är där. Inte bara för att jag läser Aftonbladet, som har rätt mycket om Almedalen. Inte bara för att Almedalen från förra året kommer tillbaka, i och med rapporteringen om Littorins chattande fortsätter också i år. Lite trist måste jag säga, och något jag har lite svårt att ta ställning för eller emot. Kanske är det mer så att tankarna från Westanders PR-handbok, som jag läst några gånger nu håller på att sätta sig. Skapa mina tre viktiga frågor för vad som ska sägas i Almedalen. Vad är det viktigaste för mig och Män för jämställdhet att vilja få fram, om jag träffar på de viktiga personerna att förmedla detta till?

 

Nu, när jag sitter på båten över till Visby, läste jag Juholt:s svar till Ylva Johansson:s DN inlägg häromdagen. Juholt skulle där ha kunnat beskriva sin ambition och det tankar han kanske har om jämställdhet. Men jag tycker inte han tar den chansen och jag får lust att tänka till om hans svar.

 

För så som jag tolkar svaret har Juholt ännu inte skaffat någon som kan hjälpa honom med jämställdhetsfrågorna. Det verkar som att Claes Borgström, som tidigare var talesperson för Socialdemokraterna i jämställdhetsfrågorna, inte är aktuell längre. Svaret hade nog blivit annorlunda då.

 

Positivt med Juholt:s svar är att han avslutar det hela med att säga att hans ambitioner är högre. Men, tyvärr säger han inte högre än vem eller vad. Kanske ska jag vara glad för att också Juholt vill införa den tredelade föräldrapenningen. Jag hade ju det som förslag i min rapport, 2003. Men jag tycker nog att socialdemokraterna i dag borde visa att ambitionen är att genomföra en individualiserad föräldrapenning. Vi är mogna för det i dag.

 

Juholt skriver också att regeringen i dag driver en manspolitik, som ökar ojämställdheten mellan kvinnor och män. Först undrar jag varför han angriper regeringen i ett svar till partikamraten Ylva Johansson. Sedan funderar jag på detta ordval, manspolitik, och funderar på om det är ett medvetet val av Juholt. Manspolitik kanske ligger i linje med det som en del män i jämställdhetsdebatten brukar kalla för maskulinism, och då håller jag med om att regeringen i stort sysslar med manspolitik. Men jag tycket inte vi ska glömma regeringens arbete vad gäller mer insatser för att motverka mäns våld mot kvinnor. Allt i detta är faktiskt inte fel. Visserligen saknar jag en sammanhållen könsmaktspolitik, i stället för att ”pytsa” ut massor av pengar till synes planlöst. Men det händer i alla fall saker. För övrigt fanns inte ett ord om denna ojämställdhetens yttersta konsekvens varken i Johanssons inlägg eller i Juholts svar.

 

Men när jag ser Juholt skriva om regeringens ”manspolitik”, om det nu är ett medvetet val tycker jag att han borde ha kontrat med hur Socialdemokratiska regeringar faktiskt skapat något som forskaren Järvklo kallar för maskulinitetspolitik. Alltså en politik som har som idé att förändra maskuliniteten i samhället och hos enskilda män, så att också män blir allt mer deltagande i jämställdhetsutvecklingen. Något som Järvklo menar började med idégruppen om mansrollen 1982, och jag menar började med Olof Palmes tal någon gång 1972.

 

Det ska bli mycket spännande att höra fortsättningen på denna debatt, när Juholt kommer till tals i Almedalen på fredag = i kväll.

Så är det då dags för Almedalen igen. Jag är lite osäker på hur många gånger jag varit där, men som ordförande för Män för jämställdhet är det nu tredje året på rad. I år har vi inte något eget seminarium, vilket jag tror är en smart idé. Den här gången åker jag dit utrustat med mängder av broschyrer med inte allt för många ord om att vi finns och att det är enkelt att bli medlem.

 

Ett seminarium är jag engagerad i. Det handlar om vad som krävs för att förändra machokulturen inom idrottsrörelsen och om det finns möjlighet att via idrottsrörelsen ändra på den rådande maskuliniteten och ojämställdheten i samhället. Arrangör är SKR, Sveriges Kvinno- och tjejjourers Riksförbund.  Resten av veckan ska jag se till att gå på så många seminarier och mingel jag orkar med, och där försöka så gott jag kan att plädera för våra frågor om män, maskulinitet och jämställdhet. Även en del seminarier som inte har jämställdhet som tema kommer att få mitt besök, för jag är så himla nyfiken på hur genus och jämställdhet presenteras i andra sammanhang.

 

Målsättningen är också att varje kväll ska avslutas i Visbys underbara domkyrka, för att lyssna på dagens Nikodemussamtal med den partiföreträdare som varit dagens talare i Almedalen.

 

Det ska bli kul att komma åter till Almedalen och träffa många kvinnor och män, engagerade i så många olika frågor. Jag ska också försöka att förmedla mina intryck här på min blogg.

I en kommentar har jag fått en fråga om hur det känns att som Man arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män. Eller kanske är frågan mer direkt ställd som om jag ska svara på frågan om jag känner att kvinnorörelsen använder Du kan läsa inlägget och kommentaren på mfj-bloggen

 

Det ligger kanske något i en sådan fråga som jag inte förstår, och som jag bör ta på allvar. Inte minst när frågan också följer på två stycken citat från Valerie Solanas SCUM-manifesto. Där S.C.U.M står för Society for Cutting Up Men. Men oavsett vad man tycker om manifestet och boken, som jag ärligt talat ännu inte läst, måste man nog också förstå vem Solanas var och vad syftet med boken är.

 

Men sedan jag fått frågan i en kommentar, som jag också publicerar i dag, så har jag i alla fall funderat på den, och här kommer någon form av svar.

 

Först och främst tycker jag det är viktigt att klara ut att den feministiska kvinnorörelsen klarar sig oerhört bra. Det vore kanske till och med lite förmätet att tro att jag som Man och person, liksom Män för jämställdhet, är nödvändiga för kvinnokampen. Kampen för kvinnors rättigheter har pågått lika länge som patriarkatet har funnits. Några män har solidariserat sig i den kampen och kvinnor har i de flesta länder också nått så långt att de numera räknas som medborgare, via rösträtten. Men fortfarande är det oerhört stora skillnader på hur kvinnor och män bemöts i de allra flesta samhällen.

Jag vet faktiskt inte om det finns något jämställt samhälle. Jag tror inte det.

 

Som ett exempel vill jag berätta att jag för en vecka sedan var i Georgien. Där träffade jag kvinnorörelse från Azerbajdzjan, Armenien och Georgien. Jag fick då väldigt klart för mig att kvinnor i dessa länder har långt kvar till de får samma rättigheter som män. Jag fick höra och till viss del se, att mäns våld mot kvinnor ses mer som naturligt än undantag i familjerelationerna i dessa länder. Där är det också viktigt att få männen att förstå det felaktiga med den genusordning som råder. Det är bara tre av alla de länder som vi vet inte kommit så långt som vi, och vi har ändå en bit kvar till jämställdhet. Med andra ord är det långt kvar till jämställdhet i världen.

 

Men även om jag håller mig till o-jämställdheten i Sverige, är jag övertygad om att den utveckling jag vill se för ett mer jämställt samhälle, också här kräver att fler män är engagerade. Jämställdhet handlar om att flickor, pojkar, kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det förutsätter att vi ges samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter i samhället och inom livets alla områden. Så är inte fallet i dag och därför fortsätter jag att engagera mig för kvinnors och mäns lika villkor i samhället. Är jag med detta också nyttig för att kvinnors rättigheter ska öka och att mäns våld mot kvinnor, och andra män, ska minska så räcker det för mig. Dessutom vet jag att när vi öppnar på ”macholådorna” och får fler män att ta något kliv utanför, så är också jämställdheten till nytta också för de flesta männen.

 

Så med andra ord så är svaret på den traditionella sportjournalistfrågan, att det känns bra.

 

När det gäller de citat som kommer från Valerie Solanas SCUM-manifest, som jag ännu inte läst, tänker jag följande:

 

Valerie Solanas var en kvinna som ung flicka utsattes för grovt våld, där bland annat våldtäkt ingick, av sin far. Vilka fysiska skador hon fick från detta vet jag inte så mycket om, inte heller vilka psykiska skador hon fick. Men vi vet från många andra flickor och kvinnor som utsatts för samma sak, att det leder till skador. Vi vet att de kommer att utnyttjas av män som läser in deras utsatthet. Det gäller kanske inte för de flickor som får tillräckligt med omsorg och vård för att bygga upp sin självkänsla, vilket inte är speciellt många så som världens samhällen fortfarande är beskaffad. Våldtäkterna som Valerie Solanas utsattes för skedde på 1940-talet och senare, när föräldrarna skildes,kom hon att flyttas till en katolsk flickskola, med allt vad detta innebär. Senare i livet utnyttjandes Solanas av flera olika män på olika sätt, bland annat prostituerades hon.

 

Så det är kanske inte så underligt att när Solanas 1967 skrev boken, kanske som en satir kanske som en roman, gjorde det som en uppgörelse med det hon varit utsatt för. Kanske ville hon att läsarna, som hon tänkte sig skulle vara kvinnor, tänkte till ordentligt om de män som finns i samhället. Jag tror säkert att det också är en bok som kom sig av det ”hat” som hon måste ha känt mot män och patriarkatet. Solanas själv påpekade i en intervju i The Village Voice 1977 att Society for Cutting Up Men var ett sinnestillstånd och "ett litterärt grepp". Detta enlig wikipedia

 

Men som svar på din fråga, Inez, så är jag hellre en nyttig idiot i några fås ögon, än att jag inte tar mitt ansvar som människa för att vara en del i jämställdhetskampen. För mig är det inte rätt att kvinnor fortfarande utsätts systematiskt för våld från män. Jag menar att jämställdhet mellan kvinnor och män är en viktig del av demokratiutvecklingen, inte minst i försvaret av den demokrati som vi trots allt lever i i vår del av världen, och som jag vill se på fler håll. Jag tror att jämställdhet, där vi också tänker igenom vad maskulinitet betyder, kommer att leda till mindre våld från män över huvud taget. Även mäns våld mot män kan upphöra om vi tidigt i pojkars liv gör något åt de traditionella maskulinitetsnormer som fortfarande råder.

 

Att det finns kvinnor, som efter så mycket förtryck och våld hatar män, kan jag förstå. Även om jag menar att hat är en destruktiv kraft. Men innan vi kommer till det jämställda samhället är det nog risk för att många kvinnor kommer att fortsätta att undvika män. Vi ska inte heller glömma att det finns mängder av män som tycks hata kvinnor.

 

 

 

Min första pappa vara murare. Upplärd till yrket under 30-talet och kvar fram till pension. Min andra pappa var snickare. Också han upplärd under 30-talet. Den första gjorde inte mycket annat än sitt yrke – den andra var både handbollsspelare och bandyspelare. Beroende av vilken säsong.

Min son utbildade sig till snickare sådär 75 år senare, och mycket av byggnadsarbetarens maskulinitetsidé levde kvar, och lever ännu kvar. Min son var förresten också handbollsspelare med alla de maskulinitetsidéer som finns i den sporten. Han är dock inte kvar i varken yrket eller handbollen.

 

I dag har jag deltagit i en tyst minut för att hedra Byggnads döda och skadade arbetskamrater. Det var en uppmaning som jag fick på facebook, som jag kände starkt för. En vädjan från Byggnads där byggnadsarbetare uppmanade till en tyst minut över hela Sverige. Detta för att sätta fokus på deras arbetsmiljö, och för att påminna om att det fortfarande finns byggnadsarbetare som dör på arbetet.

 

När jag stod där på balkongen och var tyst tänkte jag också på det som jag skrev när jag meddelade på facebook att jag tänkte vara med. Jag tänker på hur den maskulinitetsbild som fortfarande råder, inte minst inom byggnadsområdet, kanske faktiskt är med och bidrar till att det sker olyckor och dödsfall inom deras område. Ja, inom många områden i samhället. Mycket av de olyckor och det våld män utsätts för är förorsakat av den bild av maskulinitet som råder. Den som säger att pojkar och män bör utsätta sig för risker för att inte ses som en fjolla eller kärring. Jag ser fortfarande byggnadsarbetare som går utan livlinor på smala brädor. Jag ser det när hus byggs här i Hallsberg och jag ser det när män skottar snö från taken på vintern.

 

Jag hoppas att Byggnads tog vara på vad jag skrev på Facebook. Att vi i Män för jämställdhet gärna kommer och pratar med byggnadsarbetare om förändring av maskulinitet.