Tomas Wetterberg

I dag har jag återigen varit på besök hos Kärleksakuten för att föreläsa om jämställdhet, genus och maskulinitet. Det är alltid lika härligt att åka på sidan av Hjälmaren fram till det underbara Fiskeboda. Det måste vara riktigt skönt att vara där en hel vecka som de här unga kvinnorna och männen får vara.

Föreläsningen kändes inte riktigt bra i dag. Det är som att det börjar märkas att jag inte håller på med de här frågorna dagligen. Jag blir alldeles för osäker på mig själv när det går så långt mellan tillfällena. Ska man göra något så här viktigt är det också väsentligt att hela tiden ”stå på tå”, som de uttrycker det i handbollen (för både damer och herrar :-)

Så, nu har jag bestämt mig. Så fort valrörelsen är över tar jag åter tag i att bygga på mina kunskaper inom genus, maskulinitets och jämställdhetsforskningen. Och så ska här ut och föreläsas och utbildas igen.

Du kanske undrar vad Kärleksakuten är för något. Det är ett stort gäng med läkarstuderande kvinnor och män som vill göra lite extra nytta på sin fria tid. Det gör de genom att fara ut till tonåringar på högstadiet och lite andra sammanhang. Jag har nu fått förmånen att vara med i deras utbildningsvecka för, jag tror det var femte gången. Och så inspirerad jag blir efter varje tillfälle.

De här ungdomarna är ett enormt bra komplement till RFSU, Ungdomsmottagningar och andra som är ute i skolorna och möter ungdomars frågor om detta enormt viktiga ämne.

Och nu, när läkarutbildningen också kommer till Örebro, kommer också vi här i Mälardalen att få chansen att få ta del av Kärleksakuten. För jag tror inte Örebro Universitet kommer att tacka nej till att uppmuntra detta.

Läs mer om Kärleksakuten på deras hemsida.

Jag vet att det finns många som förväntar sig att jag, som ordförande för Män för jämställdhet. Som han som drev det där underliga projektet Män och jämställdhet åt Margareta Winberg, då hon var jämställdhetsminister. Som han, den där feministen som alltid ska tycka en massa när något händer. Som han, den där mannen som hatar män? Ja, det är mycket jag brukar får höra och som ställer förväntan på mig. Men i allt detta är det en och samma Tomas, som nu tänker uttala sig. Jag har jobbat många år för att inte hoppa mellan en massa ”roller” och självklart så har jag aldrig hatat män. Jag försöker vara den där Tomas som har en grundmurad idé om hur verkligheten borde vara förskaffad.

Men tyvärr kommer det här blogginlägget bli lite längre än vad ett blogginlägg förväntas vara.

En funderingen som nu dyker upp. Nu när Lindberg har fått sitt straff. Jag vet ännu inte om han kommer att överklaga. Men, det är i alla fall en Tingsrätt som nu tagit ställning och han är fälld för en mängd avskyvärda brott. Straffskalan kan jag dåligt, det är många år sedan jag var nämndeman. Men nog tycker jag det känns som ett alldeles för kort straff för det han gjort. Å andra sidan tror jag inte att straffets tid är så väsentligt, som det han nu kommer att möta inne på vilket fängelse han än hamnar. De kriminellas moral är hård mot män som förbryter sig mot barn och andras kvinnor. De tycker inte heller om poliser. Så hans straff blir nog hårdare än många anar.

Jag funderar också på något jag varit tydlig med under väldigt många år. Dels det där om att en kvinna, eller för den delen också en man, aldrig kan vara säker på vem som är brottslingen. Alla män kan vara den som begår våldet. Det syns inte utanpå oss vad vi har inom oss. Jag kan hävda att jag är utan synd – men vem kan tro mig?

Det jag också tänker på är att jag ofta ställer krav på att de män som ska vara ute och debattera dessa frågor ska vara medveten om, och vilja motverka den rådande könsmaktsordning som är så oerhört stark. Vi måste kräva av dessa män att vara pålästa och kunniga. Det kanske inte hjälper fullt ut – men jag är rätt övertygad om att män som gått igenom denna skola också tänker mer på sitt eget agerande gentemot andra kvinnor och män. Och när jag skriver ”gått igenom denna skola” menar jag att det inte räcker med att prestera en uppräkning av vilka böcker vi läst. Vi måste också förstå dem och försöka göra de personliga förändringar som krävs. Hur vi sedan lyckas är svårt att säga.

När det gäller Göran Lindberg och flera andra män som är och varit med i vårt arbete, har jag sagt vid flera tillfällen att de inte bottnar i kunskaperna om genus. Till svar från andra, i huvudsak män, har jag då fått som svar att vi måste vara toleranta och tillåtande. Att det jag tror på faktiskt inte behöver vara den sanna vägen. Kanske har de rätt – inte vet jag. Men i dag känner jag mig än mer stark i min övertygelse om hur viktigt det är att bottna i det budskap man för fram.

För några veckor sedan var jag med, som publik, i ett viktigt seminarium under Almedalsveckan som anordnades av ROKS. Det handlade om 10 år med brottet grov Kvinnofridskränkning i lagboken. ”Kvinnofridslagen – från stolt reform till tandlös skrytprodukt”. Under seminariet var det någon i panelen som efterlyste mer män i arbetet för att motverka mäns våld mot kvinnor. Jag var just på väg att kommentera detta med att vi är rätt många i Män för jämställdhet, när en ung kvinna i publiken skrek ut ungefär följande: ”Visst – välkommen till fler Göran Lindberg”. Jag blev tyst och har så varit väldigt länge.

Jag förstod hennes ironi och jag anar att den bottnar i den brist på tillit som kvinnor har till män. En tillit som inte blev bättre av vad Göran Lindberg har gjort. Att mäns våld mot kvinnor är utbrett – alldeles för utbrett i vårt land är kvinnor tyvärr vana vid – men att det är män som samtidigt har arbetat för att motverka mäns våld mot kvinnor (åtminstone med ord) som genomför brotten är inte lika vanligt. Det är ett svek värre än något annat.

I dagens nyhetsbrev från Läkartidningen hittade jag följande rubrik:
Träffad av blixten eller långsam kvävning - genuskodade uttryck för depression.

En rubrik som genast drog mina ögon till sig, eftersom jag till vardags arbetar i landstingens värld. Artikeln handlar om ett område som vi i Män för jämställdhet inte så sällan resonerar om. Hur pojkar och flickor så ofta bemöts som om de inte hade kön, eller som om dom alla vara lika. Och hur denna omedvetenhet om genusordning skapar så mycket oreda för människor.

Jag vet sedan lång tid att detta så klart också gäller inom hälso- och sjukvården och därför är det så skönt när det nu också kommit en avhandling som visar hur rätt vi har. Vi som tycker det är viktigt att med genusglasögon beforska vår verklighet. Nu gäller det också att få våra psykiatriker, psykologer, terapeuter och alla andra som möter människor i depression att förstå detta.

Läs hela artikeln på Läkartidningen hemsida

Våldtäkterna fortsätter i Örebro och Örebroarna blir allt mer frustrerade. Varför händer det inte något mer? Varför griper inte polisen våldtäktsmännen? Ja, det är inte underligt att det också börjar bildas olika former av medborgargarden, för att på så sätt i alla fall göra vad man kan för att kvinnor ska kunna känna sig lite mer trygga när det går hem på natten. Jag förstår detta. Men jag vet inte om jag accepterar det. Ska vi medborgare ta lagen i våra egna händer?

Jag blir också frustrerad. Jag blir frustrerad för att detta våld mot kvinnor fortgår. Jag blir frustrerad för att tidningarna gör sådana jättereportage om dessa våldtäkter. Vilket jag tror gör kvinnorna än mer oroliga för att själva angripas, och både kvinnor och män än mer frustrerade för att inte mer händer i jakten på våldtäktsmännen.

Jag blir frustrerad, för att samtidigt som detta pågår fortsätter allt det våld, där också våldtäkter är en del, som pågår i hemmen. Fortfarande är det så att det våld som pågår i hemmen, av den man kvinnan lever med eller av en nära bekant, är mångt mycket mer utbredd än dessa överfallsvåldtäkter. Det gör mig frustrerad att media inte skriver lika mycket om detta.

Visserligen finns i dagens NA en ledarartikel om vad vi behöver göra föra att hjälpa de män som känner att de är ”oroliga för sitt sexuella beteende”. Något som också företrädare för högeralliansen, blanda andra Johan Person som är folkpartist från Örebro, tog upp i en debattartikel på DN Debatt den 28 april. Där skriver man att de vill genomföra följande:

”Vi vill förstärka arbetet mot sexualbrott genom att:

• Se över straffsatserna för sexualbrott och skärpa straffen för återfall i brott.
• Förbättra sjukvårdens bemötande av personer som utsatts för sexualbrott och öka kompetensen för att säkra spår och bevisning på sexuella övergrepp.
• Införa en nationell stödlinje för förebyggande insatser för personer som själva känner att de ligger i farozonen att begå sexualbrott.
• Överväga obligatorisk behandling och eftervård för sexualbrottsdömda med hög återfallsrisk.
• Överväga om spridning av bilder av sexuell natur på personer utan medgivande bör kriminaliseras utöver vad som gäller i dag, till exempel som sexuellt ofredande.
• Se över lagstiftningen så att den som köper sexuella tjänster av en person som är offer för människohandel eller på annat sätt särskilt utsatt ska kunna dömas för våldtäkt alternativt grovt sexköp.”

Det är bra att man vill göra mer, och en del finns redan i praktiken, och jag önskar man använt regeringstiden som varit för att genomföra det man nu önskar göra. Det är inte några nya förslag utan något som ligger i linje med krav som vuxit fram under de senaste 10 – 20 åren. Inte minst har vi i Män för jämställdhet vid flera tillfällen påtalat hur viktigt det är med förebyggande arbete innan brott begås, och sekundärpreventivt arbete med män som dömts för våldtäkter och andra våldsdåd mot kvinnor. (Vi tycker det är viktigt också när männen dömts för våld mot andra män, men just nu kommenterar jag våld mot kvinnor)

Men det som gör mig ytterligare frustrerad är att jag, och vi män och kvinnor som varit engagerade i frågan om mäns våld mot kvinnor i så många år, inte har blivit lyssnade på långt tidigare.

1998 mördades Sara i Örebro. Samma år greps en pedofil på en av stadens förskolor. Länsstyrelsen hade då ett projekt som handlar om att engagera män i jämställdhetsarbetet. Det projektet föreläste bland annat för polisen i Örebro. Kopplingen mellan det o-jämställda samhället och mäns våld mot kvinnor är känd också i Örebro.

Första delen av 1990 talet fanns en kvinnovåldskommision som 1995 kom med betänkandet Kvinnofrid. Den resulterade i en Kvinnofridsproposition 1997 där mycket arbetet förväntades av myndigheter, kommuner och landsting för att inte bara ge stöd åt utsatta kvinnor, utan också för att arbete med män som utsatte. År 2000 t o m 2003  hade den dåvarande regeringen ett nationellt råd för kvinnofridsfrågor, där man bland mycket annat arbetade med frågor som inte hade uppmärksammats tillräckligt i Kvinnofridspropositonen, så som t ex arbete med särskilt utsatta kvinnor, eller med män som är våldsamma.


Allt detta arbete utvärderades i betänkandet Slag i luften som kom 2004. Där konstaterades att i stort sett allt arbete som borde ha gjorts enligt kvinnofridspropositionen, inte hade genomförts så som var förväntat. Arbetet med dessa frågor har varit allt för splittrade, de har inte haft ett gemensamt förhållningssätt som bottnar i frågor som hur könsmaktsordningen/genusordningen i samhället ser ut och vad den gör med oss människor. Den handlingsplan som Alliansregeringen antog i början av mandatperioden, förnekade fullständigt de förslag som fanns i utredningen Slag i luften. Men också den tidigare regeringen hade i slutet svårt att bestämma sig i dessa frågor.

Jag säger inte att de våldtäktsmän som finns i Örebro just nu, inte skulle ha funnits om allt hade gjorts. Men om vi hade bestämt oss för en genusmedveten mansmottagning i Örebro för många år sedan, kanske de hade sökt den och fått hjälp i stället för att som nu begå dessa avskyvärda brott.

Jag tänker också att unga pojkar och flickor som växer upp i dag skulle kunna få vara en del av en helt annan pedagogik i förskola, skola, idrottsliv, fritidsliv och i familjen om vi tagit till oss ännu lite mer av den genusmedvetna kunskap som finns på nästan alla områden i dag.

Jag tänker också att det här blogginlägget blev alldeles för långt igen. Jag måste lära mig skriva kortare och får väl återkomma.

Jag har varit i Stockholm i dag, på Feminstiskt forum. Där representerade jag Män för jämställdhet i ett samtal om Miljöpartiets jämställdhetspolitik. Efter samtalet fick jag en känsla av att jag lät nästan som att jag tillhörde Miljöpartiet. Vilket jag gärna gör om det bara handlar om jämställdhetspolitik.

Män för jämställdhet är en partipolitiks obunden jämställdhetsorganisation, som arbetar med att engagera fler män för jämställdhet. Vårt ursprung ligger i frågan om mäns våld mot kvinnor och andra män. Den gången, 1993, startade dialogen om Mäns våld mot kvinnor i krig. Kriget som splittrade Jugoslavien stod i förgrunden, och det våld män utövade mot fiendens kvinnor. Oavsett vilken sida de befann sig på. Manliga nätverket, som vi hette då, började snart också resonera om mäns våld mot kvinnor i vårt land. Och självklart kom hela jämställdhetsfrågan att bli viktig, då vi som var med då också såg kopplingen mellan det ojämställda tänkandet och mäns våld mot kvinnor.

Genusordningen, eller som vi också kallar det könsmaktsordningen, bygger på mäns överordning strukturellt i samhället. Den dialogen har utvecklats och jag skriver inte mer om det nu. Men det var också en viktig dialog i dagens samtal om Miljöpartiets jämställdhetspolitik. Miljöpartiet anser också att det är ett viktigt analysinstrument och det uppskattar jag.

Vi pratade också om vilka normer denna ordning ställer till med och hur vi kan komma tillrätta med mycket om vi ser dessa ”mekanismer”.

Det jag uppskattar mest med Miljöpartiets jämställdhetspolitik är att de också har tydliga skrivningar om en utvecklad maskulinitetspolitik. Jag ska studera också de övriga partiernas information om detta framöver, men som jag ser det idag är det nog bara Mp som är så tydliga med att, genom en utredning/delegation ta sig vidare i detta arbete om de kommer till regeringsmakten.

En sådan utredning/delegation skulle kunna göra en forskning på hur vi svenska män utvecklats sedan Lars Jalmerts undersökning 1983. Är vi fortfarande I princip för jämställdhet, eller är vi med på ett annat sätt idag. Den skulle också kunna ta fram fakta på hur vår hälsa ser ut, hur vi/om vi osakligt särbehandlas vid skilsmässor, varför vi fortfarande har så svårt att släppa våra privilegier till kvinnor, hur/om vår homofobi består och så vidare. För att sedan komma fram till en skrivning om hur statsfeminismen ska kunna gå vidare med att utveckla en jämställdhetspolitik för alla kön.

Jag ser fram mot det :-)

Med andra ord – det var ett himla bra sammanhang jag hamnade i, i dag!

Trovärdigt arbete för att lära om makt och kön, är nödvändig kunskap för dem som arbetar med att åstadkomma en tydlig förändring i maskuliniteten. Det är för mig vägledande ord när jag nu sitter här och funderar på mannen i Värmland som är gripen för grovt kvinnofridsbrott.

 Han är före detta ledande politiker och han är tydligen också aktiv i en ”ideell förening som hjälper personer som hamnat i kris och som bland annat vill motverka våld mot kvinnor”, enligt Värmlands folkblad.

 Kanske har han varit medveten om, och haft vilja till att förändra sitt våldsamma handlande. Men då föreningen i fråga kanske inte haft den maktanalys bakom sitt arbete, som så många av oss som jobbar med dessa frågor tycker är nödvändig, har stödet inte räckt till. Jag vet inte vilken förening han tillhör då jag inte heller vet vem han är. Men jag vet att det finns mansjourer i Värmland och på många andra platser i landet. Jag vet också att många av dessa mansjourer och kriscentra för män, har oerhört svårt att acceptera tanken om könsmaktsförståelse i sitt arbete. Det är synd, tycker jag, att vi inte kommit längre med detta arbete i vårt land. Trots att regeringen under de senaste åren vräkt ut mängder med pengar.

Men, som jag sade redan när jag arbetade med denna handlingsplan, vi kommer inte att lyckas om vi inte har en tydlig könsmaktsmedveten strategi för hur dessa pengar ska fördelas.

 ”Slag i luften – En utredning om myndigheter, mansvåld och makt” hade gett ut sitt slutbetänkande i december 2004. Varken Jens Orback eller den nya regeringen ville lyssna på de slutsatser som där finns. Kanske är det dags att vi tar upp den utredningen igen och börjar ge stöd till de kriscentra och mansmottagningar som faktiskt har ett medvetet tänk bakom sitt arbete.

Män för jämställdhet i Örebro agerar på ett speciellt sätt för att ge kvinnor stöd. Det finns mycket att göra för att ändra pojkars och mäns ansvar för att flickor och kvinnor inte ska utsättas för sexuella trakasserier och våldtäkter. Men innan vi klarat den förändringen kan det vara klokt att också vara med i rent praktiskt arbete för att våldet inte ska uppstå. Här och nu! Klicka på Nerikes Allehanda så får du se vad Män för jämställdhet i Örebro gör.

I dag har jag varit på Örebro Universitet och föreläst för blivande sjuksköterskor. De går sin femte termin och är inne i en kurs om ledarskap och organisation. Det är en mycket viktig del i utbildningen tycker jag, då jag är rätt övertygad om att alla som jobbar som sjuksköterskor i sin roll kommer att behöva sina ledaregenskaper. För mig är alltså egenskaper något som kan tränas in, inte något man föds med. Konstruktivist som jag är.

Genus och jämställdhet är så klart viktigt i denna kurs, som i alla andra utbildningar, då ledarskap alltid handlar om att möta människor. Och att möta människor och tro att man inte möter dem utifrån vilka föreställningar om kön vi bär på, är rätt omedvetet. Jag tycker det är oerhört starkt av Örebro universitets hälsoakademi att integrera genus och jämställdhet i sin utbildning. Något som i och för sig förväntas av statliga myndigheter, men som ändå inte i praktiken brukar genomföras.

Att föreläsa om detta är också att lära sig något mer om det ämne och de människor jag möter. En mycket spännande fråga jag fick i dag var, vad som kan ske i vården när vi som var med på det radikala 1970-talet och början av 1980-talet ska får vård. Ja, vi är många feminister som möter vården och omsorgen och blir rätt så irriterade. Hur blir vi bemötta då personalen ännu inte tagit till sig kunskaper om genus och jämställdhet? Hmmmm.... något att fundera vidare på.

Tack för att jag fick möta er på Örebro universitet i dag!!!

Sverige har, tillsammans med de övriga Nordiska länderna, den mest könssegregerade arbetsmarknaden i Europa. Ja, kanske är i vi sämst i hela världen, vad vet jag om just det? Men är det så konstigt?

Sverige har, tillsammans med den övriga Nordiska länderna, en arbetsmarknad där kvinnor är välkomna.

Men med det sagt är jag också oroad över att det är så lite män som arbetar inom yrken som vård, omsorg, och utbildning. Yrken som under all tid har dominerats av kvinnor. Inte bara i mängden kvinnor och män som arbetar där, utan kanske också i hur yrket har formerats. Det finns många olika orsaker till detta. Jag tror att en viktig orsak är, det som vi så ofta påpekar, hur vi skapar förväntningar på respektive kön utifrån traditionella könsmönster. Med genuspedagogik i förskolor och skolor kommer vi säkert att göra landvinningar i förändringar. Kanske kan det bli bra också med genusmedveten föräldrautbildning.

Men jag är inte så himla säker på att Malmö högskola är på rätt väg när de nu försöker rekrytera fler män till socionomprogrammet. Att använda sig av de traditionella könsfördomarna och dessutom uppmuntra dem, leder nog åt ett annat håll. Men jag hoppas så klart jag har fel.

Om du vill se vad jag är kritisk mot så klicka på den här meningen

Så sitter jag då i ett X2000 som rusar upp genom Sverige för att ta mig hem till Hallsberg. Från ett soligt och snöfritt Malmö upp genom Småland och Östergötland där snön fortfarande ligger i mängder. Hemma ska det tydligen vara ett snöoväder på gång. Men sådant kan jag inte påverka, så varför vara ledsen för det?

Något jag däremot kan påverka, är hur vi i Män för jämställdhet ska arbeta vidare med män, maskulinitet och jämställdhet. Och det är jag mycket glad för. Årsmötet är nu avslutat och jag börjar mitt andra år som ordförande. Styrelsen har fått nya uppdrag och idéer och verksamhetsplanen är fastlagd. En kamrat har lämnat oss för att göra andra spännande saker och vi har fått en ny ung man med i vårt gäng. Styrelsen föryngrades rätt så bra med detta byte. Vilket inte är ett självändamål men ett härligt tecken på att också yngre män i allt högre utsträckning är med i vår förening. Det är bra. Något annat är bra att det i år var några fler kvinnor med på årsmötet än förra året. Vilket visar att också allt fler kvinnor är med i föreningen. Kanske får vi med den första kvinnan i styrelsen vid nästa årsmöte?

Det vara många män och några kvinnor som samlade en hel helg för att värdera och kritisera vad som gjort och inte gjorts, och vad som ska göras under kommande år. Varma möten som dessa ger mig så mycket energi för att fortsätta det här viktiga arbetet. Vi har genom kloka motioner diskuterat hur vi ska bli än tydligare i vår idéplattform och hur vi ska finna former för att utveckla vårt arbete på både lokal och nationell nivå. Läs gärna vår verksamhetsplan, som du hittar genom att klicka på denna mening.

Det går just nu inte att säga vad som är det mest väsentliga vi ska göra under kommande år. Och det tycker jag är bra. För det finns inte något i det vi gör som är mindre väsentligt. Självklart måste vi så snart som möjligt prioritera i den digra listan. Men kan man tänka sig någon mer positiv syssla?

Till alla er som var med i helgen, och som läser detta, vill jag tacka för att vi tillsammans gjorde den här helgen så bra. Framför allt vill jag tacka Malmögruppen för det fina program ni skapade.