Tomas Wetterberg

Just nu sitter jag på ett hotellrum i Malmö och funderar på vad mycket vi klarat av under år 2009, i Män för jämställdhet. Jag har just läst verksamhetsberättelsen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, och det är bara så härligt att se. Du kan finna om du klickar på den här meningen.

Det är också mycket som vi räknar med att få gjort under det innevarande året. Det kan du också läsa mer om på vår hemsida.

Och nu är det dags för årsmöte i dagarna två. Det är en fin tradition vi har i Män för jämställdhet, att förlägga dessa vart annat år i någon annan stad än Stockholm. Det är då den lokala gruppen på orten som står för första dagens program. I morgon får vi veta mer om jämställdhetsarbetet på Malmö stadsteater och om kvinnofridsarbetet i Malmö stad. Ett mycket bra arbete som jag personligen besökt en gång tidigare, när Örebro låg i startgroparna för ett sådant arbete. Vi i organisationen ska också lära oss mer om Non-Violent Communication. Något som handlar om hur man kan kommunicera så att konflikter och missförstånd minimeras, och så att samspel, respekt och demokratiska processer främjas. Personligen känner jag att det kan bli bra kunskap inför många möten med flera av er som brukar kommentera mig här på bloggen :-)

Jag ska försöka skriva lite mer under vår årsmöteshelg för att hålla dig informerad.

Men innan jag slutar vill jag också passa på att berätta, att jag i går kväll var på ett mycket stimulerande möte i Kävlinge kommun. Mina funderingar om var arbetet med jämställdhet i förskolan och skolan har tagit vägen fick ett svar. Det händer en hel del i vårt land. I Kävlingen är det en skola som fått projektmedel från Delegationen för jämställdhet i skolan och nu sätter de igång ett inspirations- och utbildningsprogram för pedagogerna på den skolan. De kändes så oerhört inspirerade och jag är så glad att jag får vara med på ett hörn i deras arbete. Min roll i går handlade om att ge någon form av bas för det tänkandes om är så viktigt för att koma framåt med arbete som detta. Att se sig själv som förmedlare av traditionella könsmönster och med detta också förstå hur man kan vara en del i förändringen.

En av flera slutsatser jag gjorde när jag lämnade den gruppen var densamma som jag fick uppleva så många gånger när jag arbetade med Delegationen för jämställdhet i skolan. Att förskolan och skolans personal är oerhört lyhörda för hur de hela tiden kan utvecklas i sin profession. Tänk om alla var som dem?

Och tack också för den gästfrihet jag fick uppleva, både på skolan och ända till jag lämnade Lund.

Ha en bra kväll!

Länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, har haft regeringens uppdrag att utreda vad som kan göras för att stoppas tillförseln av nya medlemmar till kriminella grupperingar. Ja, hon skriver själv att det i huvudsak handlar om hur man stoppar unga pojkar från att bli kriminella. Framför allt unga pojkar och unga män som lever i utanförskap i våra mest utsatta bostadsområden, i ett debattinlägg i DN den 10 mars.

Utredningen har två perspektiv. Dels hur samhället ska kunna gripa in och stödja pojkar och unga män som vill ta sig ur de kriminella sammanhangen. Dels hur samhället borde arbete förebyggande så att unga män över huvud taget inte hamnar i dessa gäng. Det är en mycket bra ansats tycker jag. Det förebyggande arbetet är alldeles för glömt tidigare.

I Götblads utredning finns en hel del spännande förslag. Bland annat ett förslag som går under namnet ”Projekt Pojke”. Här tänker sig Carin Götblad att man så fort som möjligt ska skapa olika satsningar för tonårspojkar och ung män i de mest utsatta bostadsområdena. Här ska finnas yrkesträning, arbete och fritidssysselsättningar. Det mest intressanta med detta är att Götblad också skriver in att detta ska ”syfta till att motverka sociala problem, psykisk ohälsa och stereotypa könsroller.”

Och det är ju precis det som vi som organisation har som målsättning. Att arbete med unga pojkars och unga mäns problematisering av maskulinitet. Dessutom håller vi just nu på med att framställa ett mycket spännande metodmaterial, med filmer och handledning, för att kunna resonera om maskulinitet och normer i grupper av unga pojkar och män. Att projekt som vi gör i samarbete med ROKS, SKR och Amphi produktion.

Det är väl bara att regeringen nu tar kontakt med Män för jämställdhet så att vi får få presentera detta material och våra tankar om hur vi skulle kunna vara en bra samarbetspartner i de projekt som nu ska startas i landet.

Just när jag skriver detta har just häktingsförhandlingar i Södertörns tingsrätt avslutats Den förra polischefen, rektorn på polishögskolan och jämställdhetsföreläsaren Göran Lindberg, är nu häktad för på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och handel med unga kvinnor. En man som, liksom jag själv, varit ute i många sammanhang och föreläst om mäns våld mot kvinnor och jämställdhet, är nu anklagad för det grövsta våld man kan utsätta flickor och kvinnor för. Han är inte dömd, han förnekar brott, men misstankarna verkar vara väldigt starka. Visst sägs det att det sitter män i fängelse som är dömda för brott som dessa, utan att de är skyldiga. Men jag är rätt övertygad om att när en man med denna makt, dessutom polis, sätts i en häktningsförhandling har polisen gjort ett oerhört jobb för att inte något ska bli fel.

Det är en oerhört tragiskt historia för de flickor och kvinnor som han utsatt. Det är en oerhört tragiskt historia för Göran Lindberg och inte minst för hans familj. Det är också oerhört tragiskt för polisen och det förtroende som jag tycker de varit på väg att bygga upp. Ja, jag vet att det, bland brott vissa poliser utövar utanför tjänsten, är ett av de vanligaste brotten poliser utövar utanför sin tjänstgöring. Ett problem som jag vet att polisen jobbar med att åtgärda.

Det är också oerhört tragiskt för oss män som arbetar för jämställdhet. Vi får ta emot en hel del slängar, liksom polisen, för vad Lindberg är misstänkt för. Men jag vill inte gå så långt som att säga att det är en backlasch för hela jämställdhetsarbetet.

För mig är detta ett exempel på det som jag så många gånger har kommit tillbaka till. Det är en man bland många män som begår sexuella övergrepp, våld, mot unga och vuxna kvinnor. Oavsett om Göran Lindberg är skyldig eller inte är han dock inte en ovanlig man, på annat sätt än att han utöver sitt maskulint präglade yrkes maktposition också varit en flitigt återkommande man som föreläst på jämställdhetskonferenser.

Vi som jobbar med jämställdhet och är män – är trots allt fostrade och tränade till att bli män. Jag själv är helt övertygad om, att om vi ska arbeta med jämställdhet måste vi ha en klar analys av samhällsutvecklingen, och därmed oss själva, som bottnar i en genusmedvetenhet.

Alla som har läst, och förstått, en genusvetenskaplig kurs på högskola eller universitet vet att man inte kan undgå att ifrågasätta hela sitt själv utifrån dessa kunskaper. När man sedan förstått tar det, tar det lång tid att prägla om sig själv. Ibland kan detta vara ganska smärtsamt, men ack så nödvändigt om vi ska bli trovärdiga.  I maskuliniteten finns det mängder med mörka sidor som är svåra att komma åt. För oss som är vuxna män har detta inövande av maskulinitet präglat mycket av den man vi är i dag.

Jag har i många sammanhang hävdat att det vi gjorde i delegationen för jämställdhet i förskolan, och den genusmedvetenhet som håller på att växa fram i förskolan och skolan, är ett fredsprojekt. Det handlar om att från första stund låta våra pojkar och flickor växa upp och socialiseras in i ett mer mänskligt handlingsalternativ. Att inte se de maskulina handlingssätten som bättre än de feminina är viktigt för detta. Om jag försöker titta rent objektivt (vad det nu kan vara?) på det som kvinnor skapar på vår jord är det kanske något vi alla borde präglas mer av. För jag tror inte det har så mycket med biologi att göra. Kanske är det så, tänker jag ibland, att både flickor och pojkar ska övas in i det handlingsalternativ som vi idag huvudsakligen präglar våra flickor med?

Men finns mycket som är gott också i det maskulina, det gäller bara att vi ser det och tar vara på det. Allt är inte heller bra i det feminint präglade. Men det är lika här, det gäller att vi tar vara på det som är till gagn för den enskilda människan i det gemensamma samhället.

Debatten som varit här på bloggen tycker jag att jag kommenterat med denna artikel. Att jag inte svarat tidigare beror på att jag, utifrån flera av inläggen, fått stora svårigheter att formulera mig så klokt jag önskar. En del av er som kommenterar gör det med sådan emfas att det gör oerhört ont i mig. Gör det så ont är det, för mig, svårt att finna de kloka ord jag tror att jag normalt sett kan få ner här i bloggen och annorstädes.

När det gäller Män för jämställdhet är jag övertygad om att vi kommer att fortsätta vårt arbete med att få människor att fundera över de normer som styr oss i vår vardag. Vi ser det som en viktig uppgift att vara med i arbete för att dekonstruera/förändra den rådande dominanta maskuliniteten. Män för jämställdhet gör skillnad!

Det pågår spekulationer på allra högsta nivå just nu. Jag menar verkligen på allra högsta nivå.

Nyhetsartiklar börjar sippra ut om att en före detta polischef sitter anhållen som misstänkt för våldtäkt. Dessutom för förberedelser till grov våldtäkt mot barn, det står inte om det är flickor eller pojkar eller bådeoch, vid tre tillfällen under januari i år. Jag erinrar mig någon undersökning som kom under förra året om att det vanligaste brottet som poliser gjorde på sin fria tid, var just brott som har med våld mot kvinnor att göra. Även om det är väldigt ovanligt att just poliser begår brott.

Det finns fler ingångar i denna historia som gör det ännu mer smärtsamt. Den som nu är anhållen är tydligen mycket känd för att har varit runt i Sverige och utomlands och föreläst om jämställdhet, betydelsen av kvinnor som chefer, vådan av sexuella trakasserier och mobbing på arbetsplatser och inte minst om män och härskartekniker. Det är inte många polischefer som stämmer in på den beskrivningen. Är det den jag anar, är det en man som jag vid flera tillfällen föreläst vid samma tillfälle som. Jag har också vid ännu flera tillfällen lyssnat på honom, bara för att lära mig mer. Även om jag också varit kritisk mot honom då jag inte tycker han bottnar helt i genusfrågorna.

Just nu funderar jag med både själslig och fysisk smärta på vad detta gör för den fråga som är så viktig för oss som tycker det är viktigt att män är med och utvecklar jämställdhetsfrågan. Det är många tankar som passerar. Den tanke som dock griper mig mest är att hela den här historien kan leda till så många underligheter. Redan nu finns det kommentarer på sidor där man är motståndare till feministiska frågor, som är under all kritik.

Jag tänker också på att det är ännu mer viktigt att vi kommer fram med våra frågor. Frågor om män och maskulinitet, våld och könsnormer behöver diskuteras. Inte minst inom yrken där vissa former av maskulinitet nästan ses som en förutsättning för yrket – såsom till exempel inom polisen och försvaret. 

Men det är också viktigt att inte döma denna man innan rättegången är avklarad. Visserligen har spaning pågått länge och mycket talar för att åklagaren har gjort ett riktigt beslut. Det är också viktigt att inte döma personen i fråga, utan som jag menar att vi alltid måste göra, fördöma de gärningar han gjort. Men allt som oftast är det ju samma sak när det handlar om en vuxen person. Jag kan också tänka mig in i hans funderingar just nu, vilken katastrof som han faktiskt själv är ansvarig för. Vilken katastrof det måste vara för hans fru och barn och andra anhöriga. Jag tänker också på flickorna som han han har utnyttjat. Men jag kan inte heller sluta tänka på om hela historien är uppdiktad. Blir det mindre katastrofalt i så fall? Jag vet inte det.

Ja, som ni märker är jag mycket förvirrad just nu. Låt mig vara det en stund till?

Polisers vanligaste brott utanför jobbet är kvinnomisshandel. Det visar DN:s granskning av alla åtal mot poliser de senaste tio åren. "Det är en svår situation", säger Lillemor Melin-Sving vid Polisförbundet.
Läs mer i Dagens Nyheter